Novell

Vildcyklamen

Kvällssolen smekte varsamt min hud medan mitt inre var en kakafoni av känslor och tankar.

Som tolvåring hade det känts overkligt när jag fått veta att mina föräldrar skulle skiljas. När sedan pappa kort efter bara försvann ur våra liv, stängde jag in mig i mig själv.

   Jag blev en av alla de skolvägrande tonåringar som det skrevs så mycket om. Oönskad, bortglömd och med en stark känsla av att inte passa in.

   Mamma försökte på alla sätt att stötta mig, men jag hade låst mig. Kanske klandrade jag henne för att pappa gett sig iväg.

   Jag hade vänner på nätet som peppade mig när allt kändes som värst.

Vid tjugo gjorde jag det till mitt livs kall att finna honom igen och började söka högt och lågt. Det fanns ingen profil på Facebook eller andra sociala medier, och Google hittade honom inte heller.

Att åka till Grekland hade varit ännu en vild chansning, men nu var jag här.

Jag sköt undan tankarna och kände lugnet omfamna mig. Sanden var fastare närmare vattenbrynet och jag tog tog de sista stegen ner mot vattnet.

   Vågorna rullade in över rundslipade stenar och snäckor, innan de åter porlade, som i miljoner små bäckar, tillbaka ut mot havet, för att förenas igen i våg efter våg.

   Vid vattenbrynet smekte vågorna kittlande mina bara fötter medan havsluften rensade mitt sinne. Det turkosa havet glittrade i himlens rosa och orange toner och den ljumma brisen lekte smekande över min solbruna hud, drog lekfullt i mitt hår fick mina läppar att smaka salt. Båtar gled sakta förbi längre ut på havet och några måsar skränade vid de vita kalkstensklipporna lite längre bort på stranden.

   Ett lugn infann sig som jag aldrig kunnat finna någon annan stans än vid havet.

   Jag drog ett djupt andetag och blundade.

– Tina, Tina! Är det du?

   Jag snurrade runt när jag hörde mammas namn ropas, och fick syn på en något äldre herre i beige stråhatt, brokig, blågrön hawaiiskjorta och kakishorts på väg åt mitt håll. Han måste ha kommit från trappan till hotellserveringen längre upp på strandens vita klippor.

– Anna? sa han förvånat när han var bara en armlängds avstånd från mig.

   Jag såg säkert mycket undrande ut där jag stod i stum förvåning, medan hans ansikte sprack upp i det smittsammaste av leenden.

– Petros! Kusin Petros Dionysos! brummade han med stark grekisk brytning medan han yvigt gestikulerade med händerna mot sig själv.

   Jag kände mig själv le lika brett tillbaka. Glädjen över att stöta på just honom, överrumplade mig, trots att det var något jag hoppats på.

   Värmen i hans leende grönbruna ögon väckte barndomsminnen till liv. Minnen av långa, glada somrar fulla av strandlek, skratt och bus.

   Han tog ett hjärtligt tag om mina axlar innan vi kramade om varandra som för att försöka ta igen alla förlorade år.

– Anna, min lilla bokängel! strålade han. Du är så lik din mor att jag trodde det var hon som gick här nere på stranden! Lika blond och vacker som en sol. Jag trodde hjärtat skulle stanna! Jag var tvungen att ta reda på om det verkligen var hon, men det var du! sa han överlyckligt.

   Han släppte leende taget om mig, tog ett steg tillbaka och betraktade mig med huvudet lite på sned. Han såg ut att låta alla tidens förändringar sjunka in.

Senast vi mötts måste jag varit ungefär elva år. Pappa hade insisterat på att vi skulle åka till Grekland och hälsa på hans släktingar där varje sommar. Pappas halvkusin Petros var alltid här med oss då. Det var innan mina föräldrar flyttade isär och jag förlorade kontakten med både pappa och hela hans stora grekiska släkt.

   Min mamma hade brukat skämta om att Petros hade behandlat varenda människa han tyckte om som om de varit familj och kallat dem kusiner! Ingen av oss hade någonsin lyckats förstå oss på vilka som var släkt med vem av dem, så till slut hade vi bara gett upp och kallat dem alla för kusiner, precis som Petros gjorde, tänkte jag fortfarande leende.

– Kan jag få bjuda dig på middag med min familj? Min familj är din familj! Jag vill att du ska känna dig hemma här, så som dina föräldrar brukade göra.

   Jag log och tackade för inbjudan och vi följdes åt från stranden och uppför den slitna gamla kalkstenstrappan, medan han småpratade om allt och inget.

I tavernans uteservering, under spaljétaket av bougainvilleor i rödlila nyanser och täta olivträd, välkomnades jag med öppna armar och glada tillrop av gladlynta grekiskt vita leenden i solbruna ansikten. Pedros presenterade mig som sin svenska kusins dotter Anna, innan han rabblade upp alla de andras namn, men så avbröt han sig tvärt och tittade till lite extra.

– Men Nikos! sa han, om möjligt med ett ännu bredare leende. Du kom i alla fall! Du hedrar mitt gamla hjärta! sa han och bugade.

– Onkel Pedros, du vet ju att jag aldrig säger nej till en festmåltid! Skrattade han varmt tillbaka och bugade sig lätt.

   Annas blick mötte Nikos som nyfiket betraktade henne. Vagt uppfattade hon Petros berättelse om hur han räddat livet på Petros dotterson för några somrar sedan. Anna bröt ögonkontakten och kände sig underligt lätt i sinnet när Petros fortsatte presentera resten av gästerna för henne.

När mörkret sjönk över den vita stranden tändes lampor som i pärlrader ute i mörkret, och ljusfyllda klot hängandes i spaljén spred ett mjukt ljus över de grova träborden med de blåvitrutiga dukarna.

   Jag smuttade lite mer på det överraskande goda röda bordsvinet och sneglade bort mot livräddaren Nikos.

   Lockigt, mörkbrunt hår ramade in den grekiskt manliga profilen. Han var fullt uppslukad i en skämtsam konversation om hur man bäst tillredde tzatziki. Den halvt uppknäppta ljusblå skjortan avslöjade muskler som spelade under sol brun hud.

 Jag vände mig ut mot havet och såg månens ljus sprida sitt silverglitter i vågorna. Luften kändes småkylig och jag bestämde mig för att tacka för mig och dra mig tillbaka för kvällen. Pedros familj verkade kunna sitta kvar här hela natten.

Den här resan hade än så länge inte lett mig närmare pappa, men den hade varit en guldgruva för att hitta bloggmaterial och mångdubblat antalet följare.

Jag la ut några bilder på det ljusa hotellrummet med öppen balkongdörr och vita tyllgardiner som vinden gripit tag i, framför utsikten över havet. Sedan en bild på sängen med det blårandiga överkastet och tavlan över, föreställande Adriatiska havet med vita klippor och ett par små fiskebåtar. Lite tvekande la jag även till några bilder från middagen, där jag bestämt tackat nej till att provsmaka lammköttet.

   Jag tydligt mindes smaken av rosmarin och den torra strukturen när mamma hade försökt sig på att laga lammstek en gång.

Om inte Petros fått syn på mig idag, hade jag spenderat kvällen bloggande, sedan läsandes Lucy Dillons senaste roman i den mjuka hotellsängen. Jag skulle drömt mig bort längs Longhamptons hemtrevliga gator, med bokhandel, kaféer och parker perfekta för hundpromenader, innan jag somnade.

Nu hade jag istället fått lära känna en borttappad gren av min egen släkt som varmt välkomnade mig tillbaka in i sin gemenskap. De berättade om gångna tider och flikade in frågor om mig och mamma.

   Kanske mina grekiska släktingar låg inne med några ledtrådar som kunde leda till pappa, även om de sa att de inte hade hört något ifrån honom heller. Ingen hade hört något från honom sedan innan han gav sig av från marinan i Lysekil med segelbåten.

Jag kom ihåg hur han högtidligt hade deklarerat att skulle påbörja ett nytt kapitel i sitt liv, när han sköt ut båten från bryggan och for iväg.

   De salta tårarna hade vätt mina kinder och läppar där vi stod och såg honom segla ut ur våra liv. Mamma höll om mig som om hon var rädd att jag skulle hoppa ut i vattnet och försöka simma efter. Hon grät inte, Men jag minns hennes sorgsna blick och leendet som inte riktigt ville nå ögonen efter de skildes.

Tungsint kröp jag ner mellan lakanen och begravde ansiktet mellan de mjuka kuddarna. Jag ville inte tänka mer nu.

Jag bestämde mig för att kontakta Petros på morgonen, efter frukosten.

Det hann att bli sen förmiddag innan jag ringde Petros.

   Jag hade startat datorn för att kolla reaktioner och kommentarer på senaste blogginlägget efter frukosten. Sen såg jag att mamma hade skickat ett meddelande och undrat hur jag hade det också, så jag skrev hur bra allt var och allt annat jag trodde hon ville höra.

   När Petros svarade, frågade jag om någon av dem skulle kunna guida mig runt och visa alla guldkorn jag riskerade att missa.

En halvtimme senare blev jag lite förvånad när han mötte mig i sällskap av Nikos utanför hotellet. Det visade sig att Nikos knäckte extra som lokal guide för ett resebolag och hade kontakter lite varstans, vilket passade mig perfekt.

   Bättre guide och charmigare sällskap hade jag inte kunnat önska i mitt sökande efter pappa.

Efter Pedro sagt adjö föreslog Niko att vi skulle ta en tur på hans vespa.

– Ja, jag kunde ju inte undgå att höra dina protester mot att smaka på lammkött! sa han, på engelska, med grekisk brytning, glimten i ögat och det charmigaste leendet jag någonsin sett.

– Då kan du aldrig ha smakat på grekisk kleftikon!

– Nej, det tror jag inte. sa jag aningen tvekande.

– Då tänker jag utmana dig att prova! sa han bestämt. Hoppa upp! Du ska få smaka den godaste kleftikon i hela Grekland!

Efter en dryg halvtimmes skumpig tur bak på vespan, kom vi fram till en liten by, med en liten taverna som såg ut att vara stängd.

   När vi steg av vespan slängdes dörren hastigt upp och ut småsprang en rundlagd äldre kvinna under små grekiska glädjetjut. Hon kastade armarna om Nikos och välkomnade oss båda som om vi var sedan länge saknade vänner.

   Hon bjöd oss att komma in och vi satte oss vid ett av de små blå borden med röd och vitrutiga dukar under altantaket. Jag ångrade att jag inte lärt mig mer än ett fåtal grekiska ord.

   Nikos beställde mat och kvinnan, och hennes man som måste gömt sig i köket, bar ut maträtt efter maträtt tills jag inte trodde jag skulle kunna äta en enda tugga till.

   Jag var verkligen tvungen att erkänna att deras kleftikon nog var det godaste jag någonsin ätit. Köttet var så mört att det formligen smälte bort i munnen, med rökig smak av vitlök, lite citron och örter jag inte var bekant med.

   Vi satt kvar där resten av siestan, knaprandes på lite baklava som stod kvar på bordet. Vi småpratade och fnittrade lågmält medan vi lät maten smälta.

   Det kändes så lätt att prata med honom och jag berättade glimtar om vad jag mindes från somrarna här när jag var liten.

– Det känns inte riktigt som om du är ute efter att få se de traditionella turistfällorna… från vad Petros berättade. Det var delvis därför jag tog med dig hit, och delvis för att jag inte varit här på ett tag själv heller. sa han och log ångerfullt. Zina har alltid varit som en mor för mig, och hon lagar verkligen den godaste maten på jorden. Nu när hösten kommer får de inte så många gäster, så de brukar hålla stängt tills någon kommer.

   Värmen han utstrålade när han pratade om dem fick mig plötsligt att önska att jag också kunde få vara del av den, om så bara en stund.

Nikos la sina händer över mina och små stötar slog mellan våra fingrar när han något alvarligare tittade rakt in i mina ögon.

– På tal om något helt annat… Onkel Petros sa att du letar efter din pappa. sa han, med ens nyfiket sökande med blicken innan han åter släppte mina händer.

– Jo, ja… eller någon ledtråd om var han kan ha tagit vägen. Han kan väl inte bara ha gått upp i rök? sa jag lite uppgivet och saknade redan hans händers värme mot mina.

   Jag bläddrade fram ett gammalt mobilfoto som föreställde mig och min pappa på hans båt. Pappas brunlockiga hår och mitt blonda som vinden slet i.

   Niko stelnade till och hans glada lynne blev med ens alvarligt och fundersamt.

– Den båten har jag sett… För bara några dagar sedan faktiskt. Theodora av Gyllenås. Jag fotade lite för resebolagets räkning, när jag såg den ligga förtöjd ett par öar bort, vid en strand. Vi skulle kunna be Petros köra ut oss dit i sin båt efter siestan. Se om den ligger kvar.

Trots att det var höst darrade luften av värmen när vi gick ut ur skuggan under verandans tak och tog farväl av Zina och hennes man. Niko ringde Petros och bestämde att vi skulle mötas upp vid hamnen.

Den lilla fiskebåten, St. Sofía, var målad i vitt med typiskt grekiskt ljusblå detaljer. Den hade en liten styrhytt i mitten med en bänk föröver som jag slog mig ned på. Nikos satte sig på en sittplats längst fram vid fören, mitt emot mig.

Petros navigerade oss mot ön Nikos beskrivit vägen till medan de turkosa vågorna slog mot skrovet och vinden lekte i mitt hår. Nikos bruna ögon mötte mina blå. Det låg en spänning i luften man nästan kunde ta på och jag log som i ett litet lyckorus. Den vita kortärmade skjortan lämnade hans lagom muskulösa armar blottade. Han drog båda händerna genom det lockiga håret och lät dem vila där ett ögonblick innan han la dem mot relingen.

   Hans närvaro berörde något djupt inom mig och för ett ögonblick tänkte jag inte på varför jag var här.

– Vad ska du göra om du hittar din pappa? sa han, överrumplande, med ett olustigt alvar i rösten.

– Jag vet inte, sa jag dröjande och såg ut över det turkosglittrande havet, sökandes med blicken efter just hans båt bland alla de andra.

Med ens greps jag av en svag ångest. Så långt hade jag inte tänkt. Jag hade sett det som ett sökande utan slut. Ett livskall. Om jag nu hittade honom, vad skulle jag då göra sedan? Skulle jag sälla mig till mängden bloggare som testade smink och skönhetsprodukter eller streamade spel online?

   För första gången sedan min pappa gav sig av var jag inte säker på om jag verkligen ville hitta honom.

   Ångesten smög sig runt mig med sina mörka tentakler, sög sig fast, och det var nästan så att jag bara ville skrika åt Petros att vända.

   Jag dolde känslorna inom mig och letade med blicken när jag märkte att Petros började svänga av lite åt höger.

Mitt hjärta slog en volt av ren glädje, medan hopp och ångest stormade inuti mig. Bakom den kalkvita udde vi rundat, låg pappas båt och badade i kvällssolen.

   Det syntes ingen på däck. Petros körde oss närmare och när vi låg nästan intill, ropade Petros pappas namn och jag försökte kika in genom fönstren ner i skrovet. Ingen svarade, men inne vid stranden stod några människor och tittade åt vårt håll och vinkade.

Stranden var långgrund och medan Petros kastade ankar en bit från pappas båt, hoppade jag och Nikos ner i det ljumma turkosa vattnet. Med kläderna på simmade vi in mot stranden.

   Jag var glad att jag kommit ihåg att lägga telefonen i det vattentäta fodralet, som mamma insisterat på att köpa mig, innan jag åkte.

   Jag kände en överväldigande glädje över att äntligen få träffa pappa igen, men samtidigt en gnagande oro över att han kanske inte skulle vilja se mig.

   När jag stötte knät mot en kalksten reste jag mig och gick resten av vägen. Nikos hade lagt en hand mot min rygg när vi rest oss, som för att stötta mig. Kanske kände han tumultet inom mig, och på något sätt kände jag mig lugnare av beröringen.

När vi närmade oss människorna på stranden såg jag att ingen av dem liknade pappa.

   Ett yngre par gick mot oss. De hälsade på grekiska och Nikos fick fråga frågor medan jag visade fotot på mig och min pappa på båten.

   Paret såg frågande ut, och Nikos förklarade för mig att de köpt båten för ett par år sedan av ett lite äldre par på genomresa som letade efter en större båt. Tyvärr visste de inget mer.

Besvikelsen blev till en hård sten i magtrakten.

Vi tackade och tog oss tillbaka ut till den lilla fiskebåten igen. Det fanns inget mer för oss att göra här. Jag kände mig tom och ville bara tillbaka till hotellet.

Jag tackade Petros och Nikos för allt de gjort för mig under dagen.

Ångesten som först gripit mig var borta, men efter att ha åkt känslomässig bergochdalbana under eftermiddagen och kvällen ville jag inget annat än att sätta mig på rummet, öppna datorn och blogga om dagens händelser. Försöka reda ut vad jag skulle göra härnäst. Jag hade ju känt mig så nära att hitta pappa. Nu var jag tillbaka på noll, fast med skillnaden att jag nu inte ens kunde använda bilden med båten som ledtråd.

   Jag publicerade bilder på tavernan och Nikos på vespan, medan jag skrev och sist valde jag att lägga upp bilden på pappas båt, som inte längre var hans, liggandes vid den vita sandstranden där vi hittat den, bredvid bilden på mig och pappa på båten. Sen stängde jag ner datorn igen.

Jag var för trött för att läsa boken på nattduksbordet, men för rastlös för att kunna somna. Jag sträckte mig efter burken med melatonin och vattenflaskan.

På tavernan hade jag bestämt med Nikos att vi skulle träffas klockan tio de tre dagar som var kvar innan jag skulle åka tillbaka hem.

Efter en stund tog tröttheten över och sömnen infann sig.

Jag vaknade med ett ryck av en åskknall. Hårt regn smattrade mot fönstren.

   Jag steg upp och drog ur laddaren till datorn och telefonen.

   För ett ögonblick badade rummet i ljus och kort efter hördes ännu en knall som mullrande ekade bort mellan de vita klipporna och drunknade i smattrandet från regnet.

   Klockan var bara sex på morgonen, men nu kände jag mig med ens klarvaken.

Regnet avtog sakta men blixtrandet och mullrandet dröjde sig kvar på avstånd. När jag öppnade balkongdörren slog den fuktiga, svala luften mot mig med lukten av åska, hav och regnvåt mark. Golvet vätte mina bara fötter.

   Jag drog morgonrocken lite tätare runt mig och stod en stund och spanade efter blixtar, så som jag brukat göra med mamma hela min uppväxt, även efter skilsmässan.

Jag saknade mamma, trots att jag nu snart var tjugofem. Det skulle bli skönt att komma hem igen. Vår relation hade fått sig en törn, men de senaste åren hade vi funnit varandra igen, och jag vet nu att hon alltid älskat mig. Även när jag stötte bort henne som mest och skyllde pappas försvinnande på henne, älskade hon mig.

Man kunde se en remsa av stranden från balkongen på dagen. I blixtarnas sken blev det ett spöklikt ljus över den vita stranden och det glittrade till i vågorna.

   Någon timme till så skulle det börja bli ljust och frukosten skulle serveras.

   Jag bestämde mig för att duscha och göra mig redo för dagens utflykt.

Nu när jag åter tappat tråden i sökandet efter pappa, bestämde jag mig för att bara försöka njuta av de få dagar jag hade kvar här.

   Det överraskade mig att jag faktiskt såg fram emot att få spendera tid med Nikos, som alltid verkade ha något nytt att säga eller berätta, med glimten i ögat.

   Själv var jag oftast tyst tills någon frågade något, men med honom hade jag till och med kunnat skämta, utan att känna mig bortgjord, och orden flöt fram helt naturligt.

Jag njöt verkligen av hotellfrukosten. Framförallt njöt jag av att bara kunna hämta det jag ville äta och sätta mig. Jag behövde inte ens ställa undan disken! Det kändes fantastiskt lyxigt rent ut sagt. Jag tog ännu ett foto att lägga upp i bloggen senare.

   Jag hade chansat på att skicka ett meddelande till Nikos innan jag duschade och frågat om han kunde träffas tidigare. Tydligen hade åskan väckt honom också, för han hade varit snabb att svara att han kommer vid halv åtta.

   Jag gick på lätta fötter ut i morgonsolen som ångade bort det sista av regnet när jag hörde det bekanta ljudet av vespan.

   Med en finurligt glittrande blick och sitt bländande leende frågade han om jag kände mig redo för dagens guidade tur som skulle bli en speciell överraskning. Jag nickade med ett leende och hoppade vigt upp bakom honom.

   Jag kände värmen från hans kropp i den svala morgonluften när jag klamrade mig fast vid honom på ännu en skumpig grusväg. Jag märkte att vi åkte norr ut.

Han parkerade vespan utanför en taverna med utsikt över en fyr och det turkosblå havet där några vita klippöar stack upp mellan oss och horisonten. Några olivträd stod utspridda runt tavernan och en låg mur markerade kanten på den brant sluttande klippan som mötte havets vågor.

– Anna… sa Nikos, med ostadig röst och våra blickar möttes. Du en väldigt speciell kvinna. Jag har aldrig träffat någon som dig.

   Han slet blicken från mig och sa skrattande ut mot havet att inte ens bland turisterna han brukade guida hade han träffat någon som är så öppet accepterande och nyfiken på allt.

   Jag visste inte vad jag skulle säga. Nikos blev också tyst en kort stund. Han smekte en hårslinga ur mitt ansikte och en skälvning for genom mig.

– Kom. sa han.

   Vi gick över vägen till en stig upp bakom en kulle täckt med torrt gräs.

   Nikos bad mig blunda, medan han varsamt ledde mig vidare. Hans händer, som vilade runt mina axlar, sände som små ilningar genom kroppen och fjärilar tog sin flykt i mitt bröst. Jag tog försiktigt steg för steg medan han varsamt ledde mig vidare. Vi stannade och jag öppnade ögonen.

   Framför mig växte tuva efter tuva av rosalila vildcyklamen i det torra gräset som täckte hela den grästäckta kullen ovanför vägen. De milda kontrasterna mellan det turkosa havet De vita klipporna och blommorna fick mig att tappa andan. Jag tog in landskapets karga skönhet och de oväntade färgerna, de små vita molntussarna mot den blå himlen och den ljumma brisen.

Där och då förälskade jag mig i detta land.

Nikos händer vilade fortfarande på mig och jag vände mig förundrad mot honom.

– Den här platsen har alltid varit speciell för mig, sa han. När turisterna börjar åka hem börjar vildcyklamen blomma. Den börjar alltid lite tidigare just här. Min mamma älskade att åka hit med oss som små.

   Jag förlorade mig i hans blick medan han pratade och han tystnade medan han såg på mig.

-Jag har alltid tyckt att den här platsen är det vackraste jag någonsin sett, men du är ännu vackrare. Dina ögon som glittrar i havets turkosa skiftningar.

  Hans läppar darrade till när jag försiktigt smög mig närmare och varsamt smakade på dem. Berusade av platsens skönhet och en hunger vi varken förstod eller kunde kontrollera, drog vi ut på ögonblicket ännu en stund.

– Åk inte… sa han tyst och med ett lidande tonfall och en blick som kunnat tävla med en tiggande hunds. Jag vill ha dig här, hos… jag tystade hans ord med mina läppar och världen snurrade runt oss.

   Plötsligt kurrade min mage ljudligt till och bröt stundens magi med sådan kraft att vi båda började gapskratta.

Vi gick hand i hand ned för stigen mot tavernan, med sammanflätade fingrar, rosiga kinder och hjärtan som kändes alldeles för stora för att få plats i brösten, för att äta något.

   Landskapet runt oss vibrerade som med ett magiskt skimmer som fick varje cell i kroppen att kännas levande.

Det spelade inte längre någon roll att jag inte kunde finna min pappa. Jag kände mig lycklig.

Här ville jag stanna. För alltid. Allt annat förlorade mening.